I samband med Härnö Trail övernattade jag hos en härjedaling, ursprungligen vän till en vän, numera rent utav god kamrat i sig. Efter loppet firade vi (bedriften att ta oss genom loppet) med bland annat pizza (om jag inte minns helt fel) och öl. Mot kvällen urartade firandet till en väldigt lugn hemmafest till vilken fler ångermanländska personer sökte sig. Därav följde att jag stiftade en, relativt flyktig men ändock, bekantskap med en åldersneutral vegansk fotograf, skribent, synthpopartist, m.fl. (jag har förmodligen utelämnat ett flertal mer eller mindre viktiga yrkestitlar/sysselsättningar) nämligen Maria-Therese Sommar.
I början på augusti 2018 släppte Maria-Therese Sommar sin debutroman Pärleporten som e-bok och ljudbok och kan därmed även benämna sig författare. Jag har ingen erfarenhet av ljudböcker, och har i nuläget inga planer på att införskaffa mig någon sådan (ljudbok eller ljudbokserfarenhet), men inte allt för lång tid efter släppet bestämde jag mig för att införskaffa e-boken vilken jag läste ut mer eller mindre omgående i samband med min sommarsemester år 2018.
Pärleporten handlar om Asta, 83 år, som precis slagit ihjäl en man; och hennes äventyr som konsekvens av dråpet/mordet (läs eller lyssna på boken för att bilda din egen uppfattning om huruvida avlidandet var det ena eller det andra eller något helt annat). Förutom småsaker, så som att jag ogillar stavningsvarianten "flört" (jag föredrar "flirt") och att det förekommer "ofullständiga" meningar så som t.ex. "Att bara gå bort och lämna allt." (vilket jag gärna läser i poesi snarare än i prosa) så är Pärleporten en fantastiskt rolig och välskriven roman.
I det stora hela är Pärleporten fantastiskt lättläst. Det är nästan så att den
skulle kunna vara skriven för ungdomar, möjligtvis undantaget kärleksscener och
(redan nämnda) avlivanden. Man kastas också in i boken omgående och behöver inte
ta sig genom en jobbig inledning innan man börjar uppskatta boken, något som
inte är allt för ovanligt i andra böcker jag läst. (Eller snarare i böcker jag
börjat läsa och inte slutfört, "Sagan om ringen" till exempel.) Asta, som
person, är väldigt lätt att uppskatta och att relatera till. Trots att hon kanske
egentligen, rent objektivt och taget ur sitt sammanhang, borde vara en av de
sista man vill sympatisera med (hon är ju trots allt med om att ta livet av en
annan människa i ett tidigt skede av boken), fick i alla fall jag känslan av
att jag skulle handlat på samma sätt i de situationer Asta utsätts (och utsätter
sig) för. Rakt igenom är det en väldigt bra och trevlig bok som man gärna
sträckläser och som man i slutändan önskat att den varit längre (vilket jag
tycker är ett av de bättre betyg man kan ge på en bok i allmänhet). Jag är inte
en sådan som brukar skratta högljutt när jag läser, men denna bok gör det svårt
att hålla sig för skratt. Boken har vissa likheter med till exempel Fredrik Backmans
"En man som heter Ove" och om man uppskattar den eller liknande böcker är jag
övertygad om att man även tycker om Pärleporten.